Du har på senaste tiden kanske hört ord som ”länkskatt”, ”uppladdningsfilter” och ”meme-dödare”. Men vad handlar detta om egentligen? Det begreppen syftar på är EU:s nya direktiv för hantering av upphovsrätt på internet. Men vad är ett EU-direktiv då? Ett EU-direktiv skapas som ett förslag som ska röstas igenom av medlemsländerna innan det sedan ska antas som lag i medlemsländerna.

Frågan kring upphovsrätt har länge diskuterats både på internationell och nationell nivå och har visat sig vara extra svår att hantera när det kommer till internet på grund av dess globala och organiskt sammanlänkade struktur.

Upphovsrättsdirektivet är ett initiativ för att ge ett starkare skydd för upphovsrättshavare som t ex musiker, konstnärer och filmskapare, men även publicister och mediabolag. Tanken är att uppdatera och anpassa upphovsättslagstiftningens ramverk så att spridningen av upphovsrättsskyddat innehåll bättre kan kontrolleras. På så vis ska upphovsmakarna kunna ersättas även i dagens sociala media-präglade digitala landskap där information delas regelbundet.

Person som använder internet

Foto av NeONBRAND på Unsplash

Att upphovsmakare ska ha skälig ersättning om deras verk används håller nog de flesta med om. Frågan är hur ramverket som reglerar detta praktiskt kommer att tillämpas. Och det är här som åsikterna går isär.

Traditionella mediabolag hävdar att plattformar som Facebook och Youtube har byggt affärsmodeller som bygger på spridande av upphovsrättsskyddat innehåll – på bekostnad av innehållsproducenterna – och att något måste göras. Å andra sidan hävdar kritiker att förslaget gjuter grunden för ett censurerat internet där endast ett fåtal aktörer kommer diktera vilket innehåll som finns tillgängligt och där allt som laddas upp på internet måste passera genom ett filter innan det publiceras.

Det är framför allt två artiklar i direktivet som anses kontroversiella: artikel 11 och artikel 13. Artikel 11 är det förslag som fått epitetet ”länkskatt” och artikel 13 omnämns som ”uppladdningsfilter”.

Artikel 11 – Länkskatt

Att kalla detta förslag ”länkskatt” är aningen missvisande då länkar i sig inte omfattas av direktivet. Förslaget går ut på att ge publicister rätt att ta ut en licensavgift från plattformar som vill länka till deras innehåll med en förhandsvisning av det. Plattformar som Google, Facebook och Twitter (men även forum, bloggar och i stort sett alla andra kommersiella aktörers plattformar) som vill länka till en nyhetssajt med en förhandsvisning av t ex rubriktext och bild blir skyldiga till att upprätta avtal med nyhetssajten i fråga och betala ersättning i form av en licens.

Motiveringen till förslaget är att plattformarna genom att i samband med länken visa rubriktext, bild eller ett utdrag av artikeltexten genererar annonsintäkter genom att inkräkta på upphovsrätten, utan att tillräckligt ersätta upphovsmakaren. Vidare hävdas att incitamentet för användaren att klicka vidare till den faktiska artikeln minskar och att detta innebär förlorade intäkter för nyhetssajten.

Att stora plattformar som Google har tagit en stor bit av annonsmarknaden – där mediahusen tidigare dominerat –  är tydligt. Att det till stor del gjorts genom att presentera och länka till innehåll från externa innehållsproducenter likaså. Ett tydligt ramverk kring hur detta ska eller bör regleras detta har heller inte funnits.

Vilka möjligheter kommer artikel 11 att innebära?

  • Nya intäkter för framför allt mediabolag och innehållsproducenter i form av licensavgifter.
  • Bättre kontroll över hur deras innehåll sprids på internet.

Kritiker hävdar dock att det också finns ett antal risker med förslaget:

  • Intäkterna för mediabolagens sajter minskar. Försök till länkskatt som genomfördes i Tyskland 2013 och i Spanien 2014 visade båda på ett oönskat utfall. När länkskatten infördes i Spanien valde Google News att sluta visa spanska nyhetsartiklar och som följd sjönk besökstrafiken till mediasajterna och med det även intäkterna.
  • Tydligheten för användaren försvinner. Plattformar som inte vill eller har råd att betala licensen kommer inte kunna visa en länk med förhandsvisning av innehållet. Detta kan i sin tur leda till att spridningen av fake news och oseriöst innehåll ökar då det blir svårare för användaren att avgöra vem avsändaren är.
  • Mångfalden i nyhetsbevakningen och innehållsproduktion utarmas. Mindre, oberoende mediasajter vars besökstrafik i huvudsak utgörs av trafik genererad från plattformar som Google och Facebook kommer att få svårare att klara sig då plattformarna kommer prioritera att ingå avtal med de större mediabolagen.
  • En inskränkning i citat- och återgivningsrätten. En del i dagens upphovsrättslagstiftning tillåter återgivning av t ex publicerad text och musik i begränsad omfattning för vissa syften, exempelvis utbildnings- eller undervisningssyfte. Förslaget riskerar att innebära att denna möjlighet inskränks.
  • Förslaget är svepande formulerat och riskerar att få oavsedda konsekvenser i och med att alla plattformar utan ideellt syfte – bloggar inkluderat – omfattas och behöver ingå licensavtal om de vill använda sig av förhandsvisning vid länkning till upphovsrättsskyddat material. T ex kan en privatpersons icke-kommersiella blogg komma att omfattas av direktivet om den ligger på en bloggplattform som exempelvis wordpress.com, Squarespace eller Blogger, då dessa plattformar drivs av kommersiella aktörer.

Artikel 13 – Uppladdningsfilter

Artikel 13 ämnar att skapa kontroll på hur upphovsrättsskyddat innehåll sprids på internet och se till att upphovsmakarna får ersättning om deras verk används.

När den nuvarande upphovsrättslagstiftningen formulerades existerade inte sociala medier på samma sätt som idag. Förslaget är ett försök att anpassa lagstiftningen till dagens internet-användning där innehåll blandas, stöps om och delas. Det ringar framför allt in aktörer vars verksamhet bygger på att användare laddar upp innehåll, som exempelvis Youtube.

Det är framför allt på tre punkter som förslaget ändrar spelreglerna radikalt:

  • Ansvaret för att upphovsrättslagen efterlevs flyttas från individen till plattformsägaren.
  • Plattformsägaren åläggs med att implementera en filterfunktion som ska känna av om material som en användare laddar upp innehåller upphovsrättsskyddat innehåll.
  • Det faller därmed på kommersiella aktörer att bedöma när ett upphovsrättsligt brott begås.

Vilka möjligheter kommer artikel 13 att innebära?

  • Upphovsrättshavare får bättre kontroll över hur deras verk sprids på internet, framför allt i sociala media och på Youtube.
  • Det innebär också en bättre möjlighet att få ersättning när deras verk används.
  • Kommersiella aktörer som tidigare hävdat att ansvaret för att upphovsrätten efterlevs ligger på enskilda användare och inte på plattformen kan inte längre bortse från upphovsrättsfrågan och blir tvungna att förhandla fram avtal med upphovsrättshavare.
  • Det ska hos plattformen finnas en smidig process med manuell handläggning för användare som vill överklaga fall där innehåll nekats publicering av upphovsrättsintrångsskäl.

Men artikel 13 har även kritiserats på ett antal punkter:

  • Väldigt svårimplementerat. I direktivet undantas satir, parodi och samhällskritik. Likaså internet-memes. Det existerar dock inget innehållsfilter avancerat nog att avgöra vad som är legitim kritik, parodi, satir eller ett upphovsrättsbrott och frågan är om det någonsin kommer att gå att skapa ett.
  • Censur. Då plattformsägare riskerar böter om upphovsrättsskyddat innehåll publiceras på plattformen kommer de behöva låta sina innehållsfilter fälla hellre än fria. Detta innebär att det räcker med ett misstänkt upphovsrättsbrott för att en användares uppladdning ska stoppas. Stoppas innehåll är det upp till användaren att argumentera för att det ska behandlas som ett undantag från lagstiftningen. Detta kommer att göra att den fria debatten försvåras.
  • Bedömningen av vad som utgör ett upphovsrättsbrott flyttas från juridiska instanser till kommersiella aktörer och automatiserade filter.
  • Kostsamt. Det blir dyrt att implementera ett innehållsfilter avancerat nog att motsvara kraven i direktivet. Som exempel har Google hittills investerat runt en miljard kronor för att utveckla sitt system ”Content ID” som har blivit kritiserat för att vara både ineffektivt, inexakt och alltför strikt. Detta är kostnader som endast de största av plattformarna kommer ha råd med medan mindre plattformar kommer behöva hyra in sig i de större aktörernas filtertjänster, exempelvis genom att dela med sig av sin data.

Vem omfattas av direktivet?

I förslaget finns riktlinjer för vilka aktörer som ska omfattas av direktivet. Utgångspunkten är att alla kommersiella aktörer ska inkluderas men ideella verksamheter och verksamheter som har varit verksamma i mindre än tre år ska undantas. Även mindre aktörer och aktörer som Wikipedia och Github undantas.

Protester

Den slutgiltiga omröstningen för upphovsrättsdirektivet är planerad att hållas i Strasbourg mellan den 25:e och 28:e mars. Fram till dess arrangeras ett antal protester runt om i Europa. En överblick av dessa kan du se här.
Karta över protester i europa

Gemensamma intressen

Upphovsmakare, plattformsägare och användare har ett stort gemensamt intresse. Alla gynnas av att kvalitativt innehåll sprids i så stor grad som möjligt. Upphovsmakare får möjlighet att nå ut med sina verk till miljontals konsumenter, plattformar växer i takt med mängden innehåll och användaren gynnas av mångfald i utbudet. Hur ersättningsmodellen för detta ska se ut behöver självfallet utkristalliseras och formaliseras. De stora plattformarna ska inte ha möjlighet att undvika regelverk som andra företag behöver rätta sig efter. Men det viktiga är att vägen framåt präglas av samarbete och symbios mellan olika intressenter snarare än problematiskt utformade lagstiftningar där internets fria natur sätts på spel. Det tjänar alla på.